torsdag 16 januari 2014

När något går sönder

Prinsessan skriver.

Tiden efter storhelgerna i december är det högtryck på advokatkontor och kommunernas familjerådgivningar. Efter jul och efter semestern skiljer vi svenskar oss som mest. En del tror att det är det intensiva umgänget med en jobbig hälft som tär, andra att vi väljer att hålla ut en sista stund för att inte våra barns jul eller sommarlov ska förstöras av vuxnas problem. Personligen tror jag mer på det sista.

Låt mig få säga ett och annat till er som lever i en relation ni vantrivs. Jag vet en del om hur mycket energi det tar. Älsklingen kan skriva under på detta då han också levt i ett äktenskap som saknat mycket. Det är inte värt det.

Självklart kan en separation vara skrämmande. Hur blir det med barnen, huset, sommarstugan, båten, firman, släkten, de gemensamma vännerna och alla lån? Jag kan förstå att man drar sig för att separera av hänsyn till sina barn - men till sina lån? Till firman? Livet är för kort för att stanna i en dålig relation.

Jag har vänner som envisas stanna i relationer som är osunda och destruktiva trots att de saknar allt vad gemensamma vänner, barn, lån och sommarstugor heter. De är 25+ och livrädda för att säga stopp och välja en stunds singelliv framför en förlovning och barn med någon de inte längre trivs med.

Jag har vänner som inte lyckas få sin äkta hälft att förstå vad deras egoistiska handlande håller på att kosta dem. De viftar med varningsflaggan och försöker få sin partner att inse vad sjuka prioriteringar innebär i realiteten. - Att den sista droppen som slutligen får bägaren att rinna över till sist kommer. Tålamodet tar slut. Även för den bästa.

Om man stannar kvar då kärleken och tålamodet tagit slut tror jag man gör sig själv en otjänst. Åtminstone i det långa loppet. Jag tror man blir bitter och elak. Vi har fått ett liv till skänks, det blir ingen repris, detta är inte en demo. This is it. Jag tycker vi är skyldiga oss själva att göra det bästa möjliga av det.

Stanna, lämna eller förändra. Det är de tre alternativ som står till buds. Vilket ska man välja? Det kan ingen annan än vi själva bestämma. Att inte välja är också ett val.

Men så mycket kan jag säga: Hade jag stannat kvar i min dåliga relation hade jag aldrig träffat Älsklingen och kunnat bygga en framtid med honom. Jag vågade gå, och jag hittade något mycket bättre än vad jag någonsin hoppats kunna finna. Tänk om rädslan för att bli ensam skulle vara det enda som fått mig att stanna? Hur sorligt skulle inte det ha varit? Tänk vad jag hade missat?

Men om man VILL rädda sin relation då? Kan man det? Jo, det går säkert. OM båda är motiverade att förändra sig en smula. Man ska inte behöva ge upp sin själ för att rädda en relation - men man måste förmodligen fila till de värsta kanterna en aning. Man måste ge upp något för att få något. Det är inte en som ska gå hela vägen. Man måste mötas någonstans.

Jag skulle kunna skriva ned några tips på hur jag tycker man kan gå till väga, men eftersom jag inte är en relationsrådgivare känns det lite märkligt. Alla råd kommer har dock sitt ursprung ur två tekniker. Lyssna och prata. Man brukar säga att man har en mun och två öron av en anledning - att man ska lyssna mer än prata.

Finns barn med i bilden vill jag verkligen att ni ska tänka på att ert agerande i relationen och/eller separationen kommer innebära konsekvenser för hur era barn kommer må framöver. Ger ni er partner anledning att känna ilska och bitterhet kommer det garanterat försvåra det framtida samarbetet - och det är det blir era barn som får betala priset för det. Ett gott samarbete förutsätter en god relation. Tänk på det. För barnens skull.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar