Liar, liar pants on fire

Prinsessan skriver.

Liar, liar pants on fire...

Det är lätt att måla in sig i ett hörn och till sist avslöjas som lögnare.

Det kanske beror på prestige i vissa lägen? Ibland kanske man önskar att man var en mer "vågad" person än vad man egentligen är?  I andra fall kanske det beror på att förutsättningar oväntat förändrats och att man inte vågar vara ärlig och förklara det - ironiskt nog för att riskera att bli misstrodd och tagen för en lögnare?

Det hände oss i somras. Om det berodde på prestige, felaktig självbild eller förändrade förutsättningar står skrivet i stjärnorna. Sanningen kommer vi aldrig få veta.

Sanningen spelar inte någon roll, när den kommer från en lögnare. Förtroendet är brutet, och vi saknar faktiskt intresse att ge lögnare en andra chans. Vi ödslar inte tid på någon två gånger.

Jag tycker det är märkligt att man inte kan vara ärlig mot mig och Älsklingen när det inte finns något som helst att förlora på att vara just ärlig. Vi blir inte sårade av att få veta att vi inte motsvarade förväntningarna. Våra egon blir inte sårade. Vi kan hantera ett "nej".

För några år sedan träffade vi ett helt underbart par - som vi inte "klickade" helt med sexuellt. Attraktionen uteblev. Äventyret blev som ni förstår inte som vi hoppats på - men ingen blev kränkt.
När vi springer på detta par på någon klubb, så skålar vi och skrattar tillsammans - innan vi går åt varsitt håll och njuter tillsammans med dem som passar oss bättre.

Alla tänder inte på, och passar inte alla. Och DET är helt i sin ordning.