Prinsessan skriver.
Jag vill inte vara en "bitch". Men ibland går det inte att låta bli. Jag skäms för det. Det bor en bitch i mig som måste ut ibland.
För hundra år sedan ringde en telefonsäljare hem till mig EXAKT då hon inte borde ha gjort det. Jag var i ett sådant tillstånd att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk - vilket hon omöjligen kunde veta när hon knappade in mitt nr.
Jag blev bindgalen och både skrek plus svor i telefonen åt henne. Fullständigt orättvist och säkerligen ett samtal som hon aldrig kommer glömma. Men just då, i min situation var mitt beteende det sista som bekymrade mig. Jag var i ett trauma, och ursäktar mig med det oavsett om det går att förbise sådant eller inte.
Ibland känner jag den där bitchen pocka på uppmärksamhet. Jag trycker som regel undan henne och styr fokus åt ett annat håll. Det funkar i 99,99% av fallen. Oftast är jag både gullig och omtänksam.
Men.
När en gift man som närmade sig 70 på fullt allvar såg sig som en potentiell partner i en MMF trekant blev jag störd. Jag kunde ha tackat "nej" utan att förklara varför, men gjorde det inte. Nu var det nog inte så mycket hans ålder och civilstånd som retade upp mig som hans extremt äckliga meddelande.
Mer "ful gubbe" än "gentleman" över det om jag säger så...
Det finns en liten bitch i min tunna kropp. Jag gillar inte att vara dum. Men ibland måste även små blondiner på 50 kg få sätta ner foten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar